None but ourselves can free our minds

Det är på hösten min kreativitet sprakar och sprudlar som mest. Det är på hösten alla dessa klassiska frågor som vem är jag? och vart någonstans vill jag? dyker upp i mitt huvud. Jag är ingen deprimerad person, jag är tystlåten. Blyg i andras ögon, men själv föredrar jag tystlåten. Eller snarare en tänkare. Djup. Ibland för djup för mitt eget bästa.

Vi var ute på promenad idag. M hade kameran med sig och det blev många fina höstbilder. Bra ljus idag.

Har varit inne på facebook och snurrat, eller "fakebook" som den lille säger. Fingrarna formar adressen snabbt och snirrsnurr så har jag på ett par minuter uppdaterat mig om vad mina vänner och vänner till vänner haft för sig och ska till att göra. Den sociala koppen är snabbt uppdrucken utan att ett ord yppats från någons läppar. Märkligt.

Jag är 80-talist. Ni vet, den där osociala och bortskämda typen som har fått vägen framför mig rensopad utan större hinder. Den där typen som nu ska kallas vuxen och helt plötsligt klara sig själv i den stora vida världen. Men det går ganska bra trots att jag föddes under den stora curling-eran. Och ännu har jag inte haft med mig min far under jobbintervjuer och lönesamtal.

Jag är inte bara 80-talist, jag är även mamma, lärare, hobbymusiker, drömmare och kär.